Enligt Nationalencyklopedin är definitionen av parodi (franska parodie, av grekiska parōidiʹa, av para- ochōidēʹ ’sång’) en medveten förvrängning i förlöjligande syfte av vanligen välbekanta och högaktade diktverk. En parodi innebär därmed att det nya verket använder det ursprungliga som förlaga och i viss mån behåller dess kärna och igenkänningsfaktor, men att satiriska, dråpliga, humoristiska och ibland rent ut sagt cyniska inslag införlivas för att skapa en helt egen unik slutprodukt. Parodin får oss ibland att tänka till, förfasas eller förfäras och stundtals att sätta skrattet i halsen. Den kan vara politiskt laddad och kalkylerad i syfte att provocera mottagaren, ”röra om i grytan”, eller skapa debatt. Minst lika ofta är parodin fånig och banal och avser endast att underhålla och narra på ett oskyldigt vis.
I vår tid omfattar parodin inte bara diktverk utan allt från inlägg på Twitter, Youtube-klipp, filmer, serier, böcker och artiklar. Parodin kan ta sikte på en konkret person eller händelse, det är en genre som är i allra högsta grad aktuell och populär. I den här artikeln tipsar vi på allaroligabilder.se dig om några av våra parodiska favoriter från populärkulturen.
I den amerikanska kritikerrosade TV-showen ”Saturday Night Live” som sänts sedan 1975 har komiska storheter som Will Ferrell, Tina Fey och Kristen Wiig gjort narr av politiker, kändisar och världsfenomen på veckobasis genom bejublade sketcher som inte sällan delas och ses flera gånger om på sociala medier.
I vad som kan antas vara ovanstående programs svenska förlaga; Kanal 5:s ”Så mycket roligare” som gänget från ”Partaj” och ”Cafe Bärs” – med Johan Petersson i spetsen – ligger bakom, görs kändisparodier på bland annat Gunde Svan, Lars Lerin, Filip och Fredrik och Bert Karlsson på löpande band.
I filmen Zoolander från 2001 är det inte någon enskild kändis som är föremål för satir, utan snarare den stundtals pretentiösa modeindustrin och modellyrket i stort. Derek Zoolander (briljant skildrad av Ben Stiller) är 2000-talets mest hypade och anlitade manliga modell. Hans vardag består av att hålla sig i form, leverera sin omåttligt populära look ”Blue Steel” på beställning, utbyta kindpussar med crème de la crème, och brista ut i sång och dans med sina manliga, narcissistiska modellvänner och rumskompisar. Dereks nemesis nummer ett är den bohemiska modellen Hansel – spelad av Owen Wilson – som är den nya uppstickaren på modehimlen och som hotar Dereks framgång och ego. Under loppet av 1,5 timmar och ett antal sjukt twistade parodiska scener (bland annat en klockren sådan där Derek säger sig vilja bygga en skola för barn med läs- och skrivsvårigheter) får vi njuta av otroligt underhållande parodi paketerad av Hollywood.
Att göra en parodi är ett strategiskt sätt att se till att ditt klipp eller innehåll får det rampljus du tycker att det förtjänar. Detta då det senare verket spelar på en förlaga som redan är känd eller populär. Ett exempel på detta är ”House of Pokercards” ett parodiskt klipp som är baserat på den otroligt hyllade TV-serien ”House of Cards” och som producerades av tre norska komiker, Morten Ramm, Björn Asgeirsson och Frederik Kvarlöy, som driver humorsajten humornieu.no. I klippet gör upphovsmännen narr av pokervärlden genom att låta huvudrollsinnehavarna spela tre spelare som inte spelar så mycket själva men istället föredrar att prata om poker och hänga runt.
Parodin omfattar även skönlitteraturens och facklitteraturens värld. En av bästsäljarna på Amazons boklista är exempelvis bästsäljaren ”Zen as F*ck: A Journal for Practicing the Mindful Art of Not Giving a Sh*t (Zen as F*ck Journals)”. Av bara den oslagbara titeln att döma förstår vi att boken som är skriven är Monica Sweeney riktar sig till den som ledsnat på inspirationscitat på Instagram, meditation och fridfulla mantran för att ta sig igenom livet. Här uppmuntras läsaren istället att visa fingret till självhjälp- och spiritualitets-träsket och ta till okonventionella metoder och affirmationer för att nå något som beskrivs som väldigt nära att kallas lycka.